allergisten.blogg.se

OBS! Jag hoppas det är SJÄLVKLART att om eran katt blir sjuk så måste ni till veterinären. Alla mina veterinärer sa att urinsten är en obotlig sjukdom, att vissa katter är problemkatter med återkommande urinstensattacker så det finns inget annat att göra än att avliva. Så, om du har oturen att ha en katt som veterinären vill avliva, så kan du testa det jag skriver nedan - med veterinärens godkännande. Veterinären måste ju självklart veta vad du håller på med så du inte stör någon behandling. Så jag säger absolut inte att ni ska tillämpa detta istället för att åka till veterinären. Det får ni inte göra, ni måste till veterinären när katten blir sjuk, och inte förlita er på texter skrivna av någon random snubbe.

 

Här följer en redogörelse för hur min katt Frasse fick urinsten, och vad vi gjorde för att bota urinstenen. Frasse hade struvitstenar, i grusform. Det finns även Oxalat urinsten som ibland drabbar en del raskatter, t.ex. perser. Både struvit och oxalat kan förekomma i grus eller stenform, men min erfarenhet är att struvit grus är vanligast. Nu skedde allt detta för flera år sen, så jag kommer inte ihåg alla detaljer. Men på ett ungefär hände detta. Jag hoppas att denna redogörelse kan hjälpa andra kattägare och hundägare.

 

En dag märkte jag att Frasse hade kissat litet grand på golvet. Jag förklarade pedagogiskt och utförligt att så fick han inte göra. På katters vis lyssnade han inte på mig, utan kissade igen på golvet då jag tittade på - antagligen för att signalera att något var fel. Katter gör ofta så, om något är fel så välter de något som de vet att de inte får göra för att väcka uppmärksamhet.

 

Vi åkte in till veterinären som konstaterade struvit urinsten. Frasse fick ett specialfoder från Royal Canine mot just urinsten och vi åkte hem. Frasse åt specialfodret men blev sämre. Efter några dagar kunde han knappt kissa. Jag ringde till veterinären och frågade om det verkligen skulle vara så. "Nej, nu är det akut" sa hon. Så vi åkte in till en stor klinik, "Djurakuten" vid Odenplan i Stockholm som är en toppenklinik och jag kan verkligen rekommendera dem varmt! Djurakuten är privatägd och har därför mycket lägre priser än kliniker ägda av riskkapitalbolagen Evidensia eller Anicura. Dessa två kedjor köper upp alla privatägda veterinärskliniker och höjer priserna i genomsnitt 40% visar en studie från försäkringsbolagen. Om man ska till veterinären så är det bra att fråga om Evidensia eller Anicura äger kliniken, och isåfall är det mycket billigare att välja en privatägd klinik istället.

 

Vid Djurakuten sövdes Frasse och urinröret spolades rent och urinblåsan tömdes. Vi åkte hem, men Frasse kunde fortfarande inte kissa ordentligt. Efter någon dag utan att jag såg några kissklumpar i sandlådan åkte vi in igen, eftersom urinblåsan började antagligen bli full. Vi sövde, tömde urinblåsan och spolade rent. Vid hemkomsten kunde Frasse fortfarande inte kissa. Efter någon dag började urinblåsan fyllas igen, så vi åkte in igen. etc etc. Detta höll vi på med ett par veckor.

 

Eftersom jag var fattig student då, och Frasse saknade försäkring tog mina pengar slut. Veterinären började prata om att avliva min Frasse. Alternativet var en operation där man amputerade penis men det skulle kosta 10.000 kr. Pengar jag inte hade. Jag har aldrig mått så dåligt som under dessa veckor eftersom jag älskade min Frasse högt och rent. Full av nattsvart ångest ringde jag min bäste vän som var läkare och förklarade hur dåligt jag mådde och att jag desperat behövde hjälp, varpå min vän lovade att självklart låna ut pengar till en operation. Enormt lättad sprang jag omedelbart till tunnelbanan, då min vän strax ringde tillbaka och förklarade att han hade ångrat sig, och inte kunde låna ut pga pengabrist. Mitt hjärta dalade snabbt. Jag reagerade lite på pengabristen, för en läkare som varit yrkesverksam i flera år är 10.000kr lätt att få fram, och jag reagerade även på hans nöjda(?) tonfall men jag hade kraftig ångest och hade annat att fokusera på. Jag insåg att jag antagligen inte skulle kunna rädda Frasse. Han skulle dö.

 

Förtvivlad ringde jag min storasyster och fick låna pengar en sista gång. Jag gråter aldrig, så hon reagerade när jag snorade och grät i telefonen. En sista gång åkte vi till veterinären för att söva och spola rent. Väl där, ställd inför slutet, fick jag helt plötsligt mycket och positiv energi. Jag började fråga ut veterinären. Vad visste vi, vad kunde vara problemet? Jag försökte behandla detta som ett logiskt matematiskt problem. Dessa observationer gjorde vi: 1) När Frasse var sövd kom det ut urin när man klämde på urinblåsan. 2) Vi hade spolat rent urinröret många gånger.

Ergo, det kunde inte vara något stopp i urinröret. Det måste vara något annat problem konkluderade jag. Veterinären började fundera lite efter att jag uppmanat honom, och kunde erinrade sig ett gammalt fall då han kastrera en honkatt, som inte heller kunde kissa på liknande sätt. Veterinären misstänkte kramp eller något dylikt, så han gav henne Stesolid, ett muskelavslappnande medel. Efter några dagar kunde hon kissa igen. Vi kom överens att prova ett sista halmstrå, att ge Stesolid till Frasse, 1 milligram var... 8e eller 12e timme? Jag kommer inte ihåg riktigt hur ofta. Men nåt åt det hållet. Frasse vägde 5.5 kg, så detta var en riktigt kraftig dos.

 

Vi åkte hem och jag gav Frasse stesolid. Han började ragla kraftigt, kunde knappt gå rakt. Några timmar senare samma dag ringde min läkarvän och sa att han återigen ångrat sig, att han kunde låna ut pengarna. Jag tackade för hans vänlighet men sa att jag inte behövde pengarna just nu eftersom jag ville prova detta innan vi amputerade Frasse, men att det kändes skönt att ha hans stöd om det behövdes. Frasse försökte återigen gå på lådan och krafsade men han kunde fortfarande inte kissa. Då förtvivlade jag ånyo.

I nattens bittra mörker låg jag ensam. Hela mitt liv tycktes krympa ihop, väggarna i mitt sovrum tycktes sluta sig kring mig. Kväva mig som i en liten bur. Då gick Frasse på lådan igen, ilsket krafsande, som många gånger förrut. Och helt plötsligt, började det skvala. Jag hörde hur det skvalade. Jag låg blickstilla, vågade inte röra på mig av rädsla för att störa Frasse. När Frasse kissat klart gick jag och tittade. Det var en stor kisspöl. Någonting enormt mörkt och stort med skarpa klor, som livnärt sig och växt inuti mig, lämnade mitt inre. Den natten sov jag ordentligt för första gången på länge. Och jag började småningom sakta kunna äta mat igen

Frasse fick stesolid under en veckas tid och raglade oavbrutet. Men han kunde kissa själv hela tiden. Efter en vecka upphörde jag med medicinen men han kunde kissa själv ändå. Han var botad från urinstenen. Veterinären och jag spekulerade i utifall Frasse hade gått så länge med urinstenen i början att han hade fått skador. Det kanske blev något slags kramp som gjorde att han inte kunde kissa. Stesoliden slappnade av allting.

Efteråt återgick jag till hans vanliga mat, dvs torrfoder, dvs Bilanx från ICA. Efter ett par månader fick han urinsten igen. Det märktes genom att kissklumparna i sandlådan sakta började krympa. När det var riktigt akut så var kissklumparna ungefär stora som sockerbitar. Då testade jag ett annat foder som upplöser urinsten; Specific Urinary. Det fodret fungerade superbra. På 24h-48h började hans kissklumpar växa i storlek och bli normalstora igen inom ett par dagar. Så återgick han till sitt vanliga torrfoder. Efter några månader fick han mindre kissklumpar igen. Och jag gav honom Specific Urinary, varpå hans kissklumpar blev normalstora igen. Man får inte ge urinstensupplösande foder länge, för det är inte bra. Man kan ge foder mot urinsten länge, men inte foder som löser upp urinsten länge.

Så höll det på en tid; hans kissklumpar blev mindre och Specific Urinary eliminerade urinstenen. Till slut tröttnade jag på oron och testade att byta kost till BARF och burkmat. Jag bytte kost därför att jag själv hade botat min grava kattallergi genom att själv byta kost till naturlig föda; dvs stenålderskost (bota kattallergi mha koständring kommer jag skriva mera om senare) och flera hälsoproblem försvann för mig. Naturlig föda för katter motsvarar BARF, dvs rått kött och inälvor. Och detta var sista gången han fick urinsten. Han fick aldrig mera urinsten. Royal Canines urinstensupplösande foder funkade inte alls på Frasse.

 

Senare lärde jag mig hur man kontrollerar om urinblåsan är farligt stor. När katter inte kan kissa så fylls ju urinblåsan. Hur kan man veta om urinblåsan är farligt stor och det är akut in till veterinären, eller om urinblåsan är normalstor? Jo, det visade sig vara enkelt att ta reda på. Ställ katten upp, och sätt dina handflator mot kattens mage framför baktassarna. Tryck ihop handflatorna så de möts inuti kattens mage. Där kommer du känna en liten vattenballong. Det är urinblåsan. En normalstor urinblåsa ska vara som ett plommon ungefär. Om urinblåsan är stor som en apelsin är det akut och man måste omedelbart åka in till veterinären.

 

Angående försäkring. Eftersom Frasse aldrig var försäkrad kostade detta många tusenlappar. Jag försäkrade Frasse efter detta. Men, försäkringen kunde aldrig täcka urinsten eftersom Frasse haft urinsten innan han blev försäkrad. Men det gjorde ingenting eftersom jag bytte kost och Frasse slapp urinsten resten av sitt liv. Man kan försäkra på www.agria.se och det kostar någon hundralapp. Försäkringen börjar gälla omedelbart mot t.ex. sårskador, men normalt tar det en månad innan försäkringen aktiveras. Det betyder att om katten blir sjuk i urinsten så kan man inte försäkra samma dag på nätet och sedan åka in till veterinären, eftersom försäkringen börjar gälla efter en månad. Mao, så är det bäst att försäkra omedelbart. Och det är även bra att chippa och registrera id numret - glöm inte att själv registrera idnumret, eftersom veterinären inte gör det åt dig. Väldigt ofta hittas en hemlös katt med ett chipnummer, men ägaren har inte registrerat idnumret i SVERAK eller någon annanstans så katten kommer aldrig hem igen.

 

Skälet till varför kostbyte botar urinsten beror på flera saker, och jag ska skriva mera och utförligt om det senare. Men kort kan sägas att katter är köttätare, och köttätare mår bäst av att äta rått kött och inälvor - dvs BARF kost. Man kan köpa BARF hos djuraffären, t.ex. finns ett märke som heter Mush, det är små råa djupfrysta köttbullar i rätt proportioner. Det är knepigt att ge korrekt BARF i rätt proportioner, eftersom katter måste äta kött och inälvor. Om t.ex. katten inte får taurin som finns i hjärta, så blir katten blind. Man kan alltså inte endast ge katten muskelkött, de måste även äta inälvor. Själv brukar jag fuskbarfa, dvs jag ger kycklinghjärta några dagar, sedan kött (högrev, lamm, etc) några dagar, och sist burkmat några dagar.  Så går det runt, runt. Om jag t.ex missar något viktigt ämne då jag ger kött, så borde katten få i sig det då jag ger burkmat. Jag tror man bör undvika ensidig kost.

 

Ett annat viktigt skäl att kostbyte botar urinsten, är att urinsten uppstår i sur miljö. Torrfoder är sur mat. Rå mat är basisk. Urinsten smälter bort i basisk miljö. Dessuom innehåller billig torrfoder ofta mycket magnesium - som kan trigga urinsten. Angående fisk och räkor. Djur från havet innehåller mycket mineraler och salter, som kan trigga urinsten. Därför ska man vara försiktig med att ge sådan mat till katter ofta. Bättre att ge som godis ibland. Katter är köttätare, inte fiskätare.

 

Mina katter dricker inte vatten alls numera. Det var flera år sedan jag tog bort vattenskålarna eftersom de aldrig rörde vattnet. Men om de får torrfoder så vill de genast ha vatten. Dock är ju katter ökendjur eftersom de härstammar från Egyptens katter. Ökendjur är notoriskt dåliga på att dricka vatten eftersom de utvinner vattnet ur sin föda. Urinstenskatter som behöver kissa mycket för att rensa kisseriet, får alltså dåligt med vätska i sig om de äter torrfoder.

 

Mina katter får idag torrfoder endast då vi reser. Det blir enklast för kattvakten. Katterna älskar torrfoder, eftersom tillverkarna sprayar torrfodret med konstiga ämnen, så det är nästan beroendeframkallande. Jämför när människor äter snabbmat, t.ex. Morgan Spurlocks film "Supersize me" då han äter på McDonalds 30 dagar och får extrema sockerkickar av maten och blir hög, och vill inte äta något annat. Samma med torrfoder. Så det är alltså ofta svårt att få vuxna torrfoder katter att gå över till BARF/burkmat eftersom de är torrfoder beroende. Det bästa är alltså att redan då de är kattungar, ge dem allsköns mat: rått kött, hjärta, ägg, ost, mjölk, sill, etc - för att vänja dem vid olika smaker. Det hjälper när man ger konstig smakande mediciner senare, eller vill gå över till BARF. Det är alltså inte bra att endast ge kattungar torrfoder, då blir det mycket svårt att få dem att byta kost till något nyttigare. Speciellt kan det vara svårt att få vuxna katter att gå över till BARF, då de ofta tycker att rått kött är äckligt. Det finns dock vissa hälsoproblem då BARF funkar jättebra, t.ex. upprörd mage, diarre eller allergier (yttrar sig som klåda kring huvudet). Och då kan det bli svårt att få katten att acceptera BARF. Det kan hjälpa om katten tycker om tillagat kött; grillad kyckling, biff, etc - att servera små halstrade bitar kött i torr het stekpanna som godis. Sen serverar man råare och råare bitar under loppet av några månader. Till slut kanske katten äter rått kött, då är det dags att prova Mush eller kycklinghjärta som ofta är populärt.

 

Jag hittade en liten kattfröken Maja för några år sedan. Maja hade vit päls med grå fläckar, så en bekant kallade henne för en White Trash katt eftersom hon var blond, hemlös och på smällen. Eftersom Maja var dräktig tog jag in henne. Maja fick mycket barf att äta, och hennes ungar var mycket stora när de föddes. De vägde runt 150-170 gram allihopa. Katt uppfödare som ger torrfoder får ofta små klena ungar (kan väga 90 gram), medan BARFande katter får stora ungar med mycken och närande mjölk i juvren. Då Majas kattungar var 12 veckor vägde de 1.6 - 1.8 kg, eftersom de fick mycket BARF att äta. De utvecklades i rasande fart och var väl musklade med bra koordination. Senare blev kattungarna normalstora, det var alltså inga Maine Coone eller någon stor ras som orsakade den kraftiga viktökningen. Det låter självklart att köttätare bör äta kött, men många tror att torrfoder är bättre, eftersom veterinären rekommenderar det. Men veterinären får ju provision när de säljer torrfoder så ibland har veterinärer det svårt att ge hälsoriktiga rekommendationer.

 

Angående salmonella och rå kyckling. Många ger rå kyckling till sina katter. Själv har jag gjort det i många år utan problem. Katter har annorlunda miljö i magsäcken, så de har inte lika stora problem med t.ex. salmonella. Dessutom är salmonella inget stort problem i Sverige. Jag brukade ge råa kycklingvingar till Frasse, som han slukade hela. Han njöt ordentligt då han fick bli en vildkatt för ett tag. Råa ben är mjuka och porösa och bra för tandhälsan. Somliga säger att torrfoder rensar tänderna från tandsten, men vad tror du rensar tandsten bäst på dig: sega morötter (råa ben) eller knäckebröd (torrfoder)? Tillagat ben är vasst och sprött och farligt att äta. Det ska man aldrig ge till katter eller hundar.

 

Allt det jag skriver ovan gäller även för hundar i viss grad. Men hundar är inte 100% köttätare som katter, så hundar kanske tål torrfoder bättre? Det finns dock studier som visar att det finns en viss koppling mellan torrfoder och diabetes hos katt:
https://www.slu.se/ew-nyheter/2017/1/okad-diabetesrisk-for-normalviktiga-katter-som-ater-torrfoder/

I senare blogginlägg kommer jag diskutera lika utförligt varför torrfoder är farligt för katter. Fortsättning följer.